TIPS: Vil du udskrive?
Højreklik på texten og vælg "udskriv"


Armén i Skåne, Halland och Blekinge genom tiderna.

Under dansk tid

Redan från medeltiden blev det allt ovanligare med inhemsk trupp annat än för det direkta försvaret av hembygden. Krigståg utomlands krävde tillgång till proffessionella soldater med erfarenhet av den senaste taktiska och vapentekniska utvecklingen

Systemet med värvade knektar visade sig i längden vara alltför kostsamt och efter Kalmarkriget 1611-1613 försökte man i Danmark finna en organisation som garanterade en ständigt insatsberedd, inhemskt rekryterad styrka men som i fredstid inte skulle belasta statskassan på samma sätt som värvade styrkor.

1614 beslöts att sätta upp en milis om 4000 man i hela riket. Soldaterna skulle ställas upp av de självägande bönderna och kronobönderna, adelns bönder var undantagna. De gårdar som satte upp en soldat befriades från skatter och pålagor till kronan. Soldaten fick en viss årlig lön eller ersättning i varor. I övrigt skulle han i fredstid försörjas av bönderna. Systemet hade vissa likheter med det militära indelningsverk som i slutet av 1600-talet infördes i Sverige.

Styrkan indelades i två regementen, Jylländske regiment för Jylland och Fyn och Skaanske regiment för Själland och landskapen öster om Öresund. Det Skånska regementet omfattade 1 själländskt (kompaniet var ursprunget till dagens Sjaelländske Livregiment), 4 skånska, 3 halländska och 1 blekingskt kompani, tillsammans 1.792 man. I spetsen för varje kompani stod en erfaren kapten och en löjtnant. Övrigt befäl togs ut bland soldaterna. Till en början övades soldaterna endast tre gånger om året under tre dagar. De försågs med en musköt och en värja samt en enklare uniform. Ansvariga för att systemet fungerade var "lensmanden" (landshövdingen) i de olika länen. Reglerna för milisen reviderades flera gånger under 1600-talets första hälft. 1621 beslöts att dela in landet i "laegder" om nio gårdar i varje vilka skulle underhålla en soldat som samtidigt skulle göra tjänst på en av gårdarna. 1628 bildades vid sidan av milissoldaterna en landstorm som omfattade alla män mellan 18 och 55 år. Slutligen gick adeln 1638 med på att även deras bönder fick tas i anspråk för militär tjänst. Gemensamt för dessa försök att skapa ett nationellt, inhemskt baserat försvar var dock att soldaterna inte fick tillräcklig övning och så modern utrustning att de kunde utgöra en verkligt effektiv krigsmakt. Christian IV själv var alltid tveksam till de inhemska soldaternas användbarhet och ville helst lita till värvade trupper. Soldaterna i de inhemska styrkorna användes också som arbetskraft, främst på fästningarna.

 

Förstärkningar av försvaret i Skåne och Blekinge efter 1645

Efter Brömsebrofreden rustades fästningarna i Kristianopel och Helsingborg upp och försågs med nytt artilleri. Bristen på rytteri hade varit kännbar under kriget och man försökte nu finna vägar att öka rytteriets numerär med inhemskt manskap för att undvika de dyra värvningarna. Kronans gårdar ålades att hålla en ryttare med häst. Detta kallades den "nya rusttjänsten". Även antalet fotsoldater ökades genom att antalet bönder som skulle sätta upp en soldat minskades. 1652 beslöts att varje socken i fredstid skulle anskaffa en sadel, två pistoler och en värja samt utse en häst som kunde användas i krig. Länsmännen skulle värva ryttare. Mindre socknar kunde slå sig samman om en häst med utrustning. Ryttarna skulle också ha vissa kontanter samt beroende på socknens resurser även annan utrustning som uniformsrock och hjälm. På samma sätt skulle prästerna samt fogdar och häradsskrivare hålla hästar och utrustning till ryttare. Dessa socken- präst- och fogderyttare skulle endast få användas för försvaret av hemprovinsen. Även adelns bönder deltog i uppsättandet av sockenryttarna. 1647 utgjordes den danska armén av 9.000 man i den nationella milisen, 1.800 man värvat infanteri och 2.300 man kavalleri. Vid de östra landskapens övergång till Sverige 1645 respektive 1658 upplöstes de existerande förbanden och dessa fick ingen direkt fortsättning i den svenska krigsmakten.

Den första svenska tiden 1658-1680

Redan den 15 mars 1658 utfärdade Carl X Gustaf instruktioner för uppsättandet av ett ryttarregemente i Skåne "på sätt och vis som i Sverige brukligt är". För regementets underhåll skulle endast kronogårdar användas. Till chef för regementet utsågs 1659 översten Georg Henrik Lybecker och värvningar till regementet igångsattes i Uppsverige. Skåningar tilläts inte att tjänstgöra i regementet. I början av 1660 hade Lybecker 600 man under sitt befäl men rekryteringen av regementet avbröts då värvade tyska ryttare i svensk tjänst skulle överföras från Danmark och förläggas i Skåne och Blekinge. Det blev snart konflikter mellan dessa tyska ryttare och de bönder som skulle svara för deras underhåll och ryttarna gjorde sig skyldiga till svåra övergrepp på civilbefolkningen. Situationen blev snart ohållbar och under hösten 1661 utskeppades de tyska ryttarna från Skåne. Vid samma tid återkom Lybeckers regemente, som varit kommenderat till Jämtland och de nu omkring 1000 ryttarna skulle permanent förläggas i Skåne. Förutom Lybeckers regemente skulle ett infanteriregemente och fyra kompanier dragoner förläggas i Skåne. Vid denna var skillnaden mellan ryttare och dragoner främst den att de förra stred uppsuttna med värja och pistoler medan de senare var att betrakta som ett beridet infanteri som förflyttade sig till häst men stred till fots med värja och karbin.

Kostnaderna för dessa förband ordnades så att skatteinkomsterna från ett visst antal hemman anslogs direkt till regementena. Dessa skatter indelades dvs anslogs direkt till ett visst ändamål. Lybeckers ryttarregemente erhöll 1.376 mantal, dragonerna 391 och infanteriet 109 mantal. Totalt fanns i Skåne och Blekinge där hemman också fick tas i anspråk, vid denna tid 12.039 mantal varav 4.559 krono- eller skattejord. Sammanlagt kostade alltså de trupper som inkvarterades i Skåne och Blekinge 1.886 mantal eller 55.632 daler silvermynt per år. Det var således en stor del av statens resurser som togs i anspråk för militära ändamål i de nyerövrade provinserna.

Processen med att skapa en permanent organisation för försörjningen av rytteriet i Skåne skulle bli lång. Olika metoder provades varav den mest kontroversiella var de s k ryttarbruken. Till en början var ryttaren direkt inkvarterad hos en bonde som hade att förse honom med mat och husrum samt lön. Detta utgjorde bondens skatt till kronan. 1662 utfärdades bestämmelser om ryttarbruk där en kronobonde kunde avstå en fjärdedel av sin gård till ryttaren men motsvarande nedsättning av ryttarens ersättning. Detta utvidgades efterhand så att ryttaren om bonden dog eller på annat sätt lämnade bruket kunde få tillträda hela gården. Bakom detta system låg en försvenskningstanke där svenska ryttare skulle bli bofasta på den skånska landsbygden och genom giften skapa en "svensksinnad" befolkning. Systemet med ryttarbruk ledde emellertid även det till övergrepp mot civilbefolkningen då ryttare på olika sätt försökte fördriva bonden från sin gård för att själv få överta den. De spänningar som inkvarteringen av soldater i Skåne och Blekinge skapat kom till fullt uttryck under Skånska kriget och var en av huvudanledningarna till det bondeuppror som utbröt och som utgjorde ett stort problem för den svenska krigföringen.

 

Införandet av det militära indelningsverket

Efter Skånska kriget genomfördes i hela det svenska riket en omorganiseringen av krigsmakten genom införandet av det s k yngre militära indelningsverket. En organisation för att skapa en permanent försörjning av soldater, ryttare och båtsmän. En stående krigsmakt som i fredstid försörjdes av landets egna resurser som en del av skattesystemet och som var ständigt insatsberedd för att brukas i händelse av krig. Systemet innebar att kronan slöt ett avtal med vrje landskap om de antal soldater, ryttare eller båtsmän som skulle sättas upp. Rytteriet och en del av båtsmännen sattes upp genom s k rusttjänst där en bonde åtog sig att mot skattefrihet underhålla en ryttare med häst och utrustning. Ryttaren var normalt inkvarterad i bondens hushåll och arbetade som dräng (sventjänare). Infanteriet underhölls genom det s k ständiga knektehållet där två till fem gårdar bildade en rote och underhöll en soldat. Denne erhöll normalt ett torp med tillhörande jord där han skulle försörja sig själv och sin familj. Systemet var dock inte enhetligt utan det förekom variationer mellan landskapen.

Kustområdena anslogs till båtsmanshåll för att förse den nya flottbasen i Karlskrona med manskap. Blekinge anslogs i sin helhet som båtsmanshåll åt flottan. I Halland indelades vissa hemman för Riksänkedrottningens livregemente som hade sin huvuddel i Bohuslän men dessa övergick senare till båtsmanshållet.

I Skåne indelades två ryttarregementen. Det äldre ryttarregementet benämndes från 1686 Norra skånska kavalleriregementet och det andra som uppsatts under Skånska kriget benämndes Södra skånska kavalleriregementet. Regementenas rusthåll fördelade sig så att det norra regementet hade sina rusthåll i den västra delen av landskapet och det södra i den östra. Det normala blev nu principen om rustning för hemmanet dvs att rusthållaren mot skattefrihet och vissa andra förmåner själv anskaffade en ryttare (sventjänare) och försåg honom med häst och utrustning, en viss årlig lön samt husrum. I praktiken kom ryttaren ofta att arbeta på gården. I sällsynta fall kunde rusthållaren själv vara ryttare. Förbudet mot att skåningar blev ryttare kvarstod dock under hela Carl XI:s regeringstid och upphävdes inte förrän 1698.

Att försörja två kavalleriregementen om sammanlagt omkring 2.000 man innebar stora utgifter och för detta togs större delen av landskapets krono- och skattehemmen i anspråk. Till kavalleriregementena anslogs också större delen av de gods som genom reduktionen indragits till kronan. Även gods som tillhört kyrkan och som ursprungligen anlagits till Lunds universitet drogs in och anslogs till militära ändamål. Det skulle emellertid dröja innan det skånska indelningsverket blev helt färdigt. Skillander mellan danska och svenska principer för taxering av jord medförde att hemman blivit felaktigt taxerade i förhållande till sin skattekraft. Detta medförde i dessa fall att en ny taxering måste göras. Detta och krigsutbrottet 1700 medförde att det slutliga indelningsverket för de skånska kavalleriregementena inte var slutligt fastställt förrän år 1730.

Någon fast indelning av infanteri i Skåne kom, trots att planer för detta fanns, aldrig till utförande under detta skede utan det infanteri som var förlagt i landskapet, främst i fästningarna var värvat. Samma förhållande gällde artilleriet som i sin helhet var värvat och tjänstgjorde på fästningarna. Artilleriet var ännu sammanhållet i ett storregemente om 22 kompanier under befäl av Generalfälttygmästaren men fördelade över riket.

 

tora nordiska kriget 1700-1719

Under kriget med dess stora förluster av manskap blottades en svaghet i det militära indelningsverket, den att systemet saknade reserver. När en soldat stupade måste roten eller rusthållet skaffa en ny vilket tog tid. Efter katastrofen vid Poltava 1709 då bl a Norra skånska kavalleriregementet gick förlorat och måste i sin helhet nyuppsättas infördes systemet med s k Männingsregementen. Detta innebar att tre, fyra och slutligen /fem rotar/rusthåll fick gå samman och förutom den ordinarie soldaten/ryttaren sätta upp ytterligare en. Dessa förband nådde aldrig samma standard vad gällde utrustning och utbildning som de ordinarie förbanden utan var främst ämnade för försvaret av hemlandet. Under kriget sattes även i Skåne och Halland upp infanteri men i likhet med männingsregementena upplöstes dessa efter krigsslutet eller uppgick de i andra förband. Under kriget använde sig kungen också av sin urgamla rätt att uppbåda allmogen till hembygdens försvar och bemanna de skansar som byggdes längs den skånska väst- och sydkusten som försvar mot danska landstigningar.

1720-1809

Under perioden lades stora resurser på en upprustning av fästningarna i Landskrona och Kristianstad medan de övriga fick förfalla. Som besättning i fästningarna fanns förutom artilleripersonalen värvade infanteriregementen vars personal var inkvarterad hos borgarna i städerna. Till dessa hörde Garnisonsregementet i Skåne som bildades av det sammanslagna Smålands tre- och femmäningsregementet. Regementet förlades i garnison i Skåne och 1772 ingick regementet i liv- och hustrupperna under namnet Konungens eget värvade regemente. Det skånska kavalleriet utökades 1772 med ett i svenska Pommern 1757 uppsatt husarregemente. Denna form av lätt kavalleri, med namn, uniformer och utrustning inspirerat av det ungerska rytteriet var avsett för spaning, överfall etc inrättades i de europeiska armeérna under denna tid. 1772 beslöts att regementet som var värvat skulle inkvarteras i Skåne och till en början även i Halland. En annan nyhet under perioden var uppdelningen av det sammanhållna artilleriregementet 1794 och bildandet av fyra artilleriregementen. Dessa var Svea, Göta, Wendes (bildat av artilleripersonalen i Kristianstad, Landskrona, Malmö, Kalmar och Stralsund) samt Finska artilleriregementet. Vid Wendes artilleriregemente uppsattes även ridande batterier, avsedda att samverka med kavalleriet.

Fortifikationen organiserades efter Stora nordiska kriget i territoriella enheter med en Karlskronabrigad (sydöstra Sverige) och en Skånebrigad. 1798 indelades dessa i tre fältbrigader och en rekognoceringsbrigad. 1811 sammanslogs dessa till en Ingenjörskår med en fortifikations- och en fältmätningsbrigad.

Skånes utsatta läge och risken för krigshandlingar i landskapet ledde även till att man beslöt att ta fram en militär karta där framkomlighet, förläggningsmöjligheter m m framgick. Någon heltäckande topografisk karta över Sverige fanns inte vi d denna tid. De delar av landet som först började karteras på detta sätt var därför de landsändar som ansågs särskilt utsatta för militära angrepp. Under 1700-talet hade kartrekognoceringar utförts i Finland. Arbetet i Skåne utfördes åren 1812-1820 av den nyupprättade Fältmätningsbrigaden. När arbetet avbröts 1820 var hela landskapet ännu inte karterat och Skånes nordöstligaste delar saknas därför på kartan. Till själva kartan hör beskrivningar vilka är uppställda häradsvis med uppgifter om bebyggelsen och kommentarer om kust och strand, vägar, jordmån och skogar. bebyggelsen beskrives med tanke på möjligheterna till inkvartering av trupp. Beskrivningen av terrängen tar sikte på att kunna bedöma möjligheterna för militära operationer. Där finns beräkningar av broars bärighet, vadställen, markens bärighet vid olika årstider, stenmurar som hindrar framkomligheten för kavalleri och artilleri m m. Dessa uppgifter gör att Skånska rekognoceringskartan idag utgör ett utomordentligt forskningsmaterial för att svara på helt andra frågor än upphovsmännen tänkte sig.

1810-1901

I samband med revolutionskrigen och Napoleonkrigen stod det klart för den svenska ledningen att den indelta krigsmakten hade en för liten numerär för att möta de masshärar som andra makter nu ställde upp. Tanken på en värnplikt där en större del av rikets vapenföra män togs i anspråk blev åter aktuell. Den gamla rättigheten för kungen att i nödfall kalla "man ur huse" för försvaret av hembygden hade hela tiden funnits, åtminstone i teorin. Försök att förstärka den indelta armén hade gjorts under 1700-talet genom den s k vargeringen. Detta system innebar att rotarna skulle utse en reservkarl redo att träda i den ordinarie knektens ställe om denne blev svårt sårad eller stupade. Dessa vargeringskarlar fick dock inte någon utrustning eller utbildning i fredstid.

Lantvärnet 1808-1809

I februari 1808 angrep ryska trupper Finland och den 14 mars kom en dansk krigsförklaring. På Själland stod 32.000 man under befäl av marskalk Bernadotte redo att angripa Skåne.

Inför detta hot mot landets södra delar var förstärkningar av den indelta armén nödvändiga. Den s k vargeringen, ett system av i fredstid utsedda reservkarlar till den indelta armén inkallades för att skapa nya förband men detta förslog inte. Den 14 mars 1808 utfärdade Gustav IV Adolf en kungörelse om utskrivandet av ett lantvärn bestående av ogifta män i åldern 18-25 år. En sådan inrättning fanns redan i Danmark och Norge. Enligt kungens ursprungliga förslag skulle lantvärnets styrka ha uppgått till 60.000 man, att jämföra med den indelta arméns ca 66.000 man. I realiteten kom lantvärnets styrka att uppgå till endast omkring 30.000 man. Befrielse från inkallelsen till lantvärnet kunde ges till bl a studerande, personer med eget jordbruk etc. Möjlighet gavs också att leja en annan i sitt ställe. Lantvärnet organiserades i bataljoner om fyra kompanier i varje. I Skåne skulle tre bataljoner (13 kompanier) organiseras i Malmöhus län och tre bataljoner (11 kompanier) i Kristianstads län. Av de tre bataljoner som organiserades i Kristianstads län ställdes en till artilleriets förfogande. Efter en mönstring av artilleribataljonen i Kristianstad i juni 1808 meddelade dess högste chef Carl von Cardell att av ursprungliga 600 man befanns endast 389 dugliga till tjänst. Samma problem rådde vad beträffar de övriga skånska lantvärnsbataljonerna. I början av september 1808 bestod det det skånska lantvärnet av 2.600 man Omkring 600 man saknades för att uppnå den planerade styrkan. Uniformer till lantvärnet saknades i stor utsträckning, något man försökte lösa genom insamlingar. Entusiasmen för Lantvärnet var stor i vissa delar av de högre samhällsskikten som i romantikens anda greps av det patriotiska i företaget.

Det Skånska lantvärnet hade i sin brigadchef kaptenlöjtnanten greve Jacob Gustaf De la Gardie en av de dugligaste och mest ambitiösa bland lantvärnsbefälhavarna. Svårigheten att fa fram dugligt befäl var en av lantvärnets största problem. De la Gardie vände sig bl a till studenterna vid Lunds universitet som i stort antal anmälde sig som lantvärnsofficerare. Bristen på utbildat och erfaret befäl inom lantvärnet förblev dock ett av dess största problem. I juni 1808 drogs det till en brigad formerade skånska lantvärnsbataljonerna samman för övningar vilka leddes av De la Gardie. Generalbefälhavaren i Skåne, fältmarskalken Johan Christopher Toll som hela tiden varit kritisk mot lantvärnet som idé rapporterade i september till hertig Karl att den skånska lantvärnsbrigaden bildade en reservbrigad. Då några krigshändelser inte ägde rum i Skåne fortsatte övningarna för lantvärnet under hösten. En bataljon och delar av en annan användes användes på skärgårdsflottan under hösten 1809. Fram emot senhösten 1809 började missnöjet pyra hos de skånska lantvärnsmännen. Bristen på kläder och oregelbunden avlöning gjorde tjänsten svår att uthärda. Missnöjet noterades av en dansk major som efter ett besök i Skåne i januari 1809 skrev en utförlig rapport om tillståndet hos det skånska lantvärnet. Stämningen beskrives som dålig beroende på bristande underhåll och lantvärnsmännen sägas ha förklarat att de inte skulle göra motstånd vid ett eventuellt danskt anfall.

Den nya regeringen var medveten om missnöjet vid lantvärnet och beslöt att befria alla besuttna bönder från lantvärnstjänst. Detta fick inte någon större effekt med undantag av Skåne där 200-300 man befriades, troligen genom en systematisk överlåtelse av hemman från fäder till söner i lantvärnet. I april 1809 hemförlovades delar av lantvärnet, men de styrkor som tjänstgjorde på skärgårdsflottan och i kustförsvaret fick kvarstå.

Detta beslut kom dock att få kort varaktighet och den 29 maj inkallades den hempermitterade delen av lantvärnet ånyo. Detta beslut ledde till oroligheter i Skåne där som förut nämnts misstämningarna bland lantvärnsmännen var stora på grund av utebliven avlöning m m.

Efter freden med Ryssland i september 1809 påbörjades avmönstringen av lantvärnet som för Skånes del var avslutad först den 26 november. Fred med Danmark slöts i december 1809.

Lantvärnet i Skåne intog en särställning främst genom sin hängivne brigadchef Jakob De la Gardie. Han hade varit en av de mest pådrivande bakom beslutet om lantvärnet och genom sin oförtröttliga verksamhet gjorde han trots alla svårigheter det skånska lantvärnet till ett av de bäst övade. I sin entusiasm för lantvärnet som en verklig folkbeväpning lät han bataljonerna som fälttecken få de häradsfanor som Magnus Stenbock låtit tillverka 1710 och som förvarades på tygförrådet i Kristianstad. Det skånska lantvärnets förluster beräknas till knappt 500 man av de ursprungliga 3.200 man som skrevs ut. Lantvärnets vedermödor efterlämnade en stark ovilja bland bondebefolkningen mot denna typ av försvarsorganisation vilket skulle visa sig under de kommande åren.

Förstärkning av den svenska krigsmakten

En förutsättning för att Sverige skulle kunna hävda sina intressen i den stora europeiska kraftmätningen var att landets krigsmakt stärktes. På våren 1810 hade riksdagen fattat beslut om att all jord i riket som ännu inte roterats eller använts för rustning vid krigsfara skulle tas i anspråk för en extra rotering efter samma grunder som den redan roterade jorden. Dessutom fick konungen rätt att vid hotande anfallskrig ta ut förstärkningsmanskap bland män mellan 20 och 45 år, dock inte överstigande ett totalt antal av 50.000 man. Detta manskap skulle i första hand tas ut på frivillig väg, i andra hand genom lottning. Studenter, ämbetsmän, borgare, hemmansägare och andra liknande grupper i samhället var även nu undantagna från tjänst. Därmed kom bördan att vila främst på bondesamhällets obesuttna grupper. Systemet upplevdes av många inom som en klasslagstiftning och det hade många likheter med lantvärnet vars olyckor fanns i färskt minne hos befolkningen. En skillnad var emellertid att de soldater som sattes upp enligt detta nya system, helt skulle införlivas med det indelta regemente som låg närmast och ha samma förmåner som de ordinarie soldaterna.

 

Protester mot den nya utskrivningen

På våren 1811 påbjöds extra rotering samt uttagandet av 15.000 man förstärkningsmanskap vilket kom att äga rum innan den extra roteringen var genomförd. Uttagandet av förstärkningsmanskapet ledde i Skåne till oroligheter på många håll. I juni höll landshövdingen i Malmöhus län, greve Rosen ett möte i Helsingborg med representanter för socknarna i Luggude härad. Syftet med mötet var att diskutera den extra roteringen samt uttagningen av förstärkningsmanskapet. Medan mötet pågick samlades en stor skara drängar utanför staden och krävde att få tala med landshövdingen. De församlade erbjöd sig att liksom allmogen på Gotland att alla undergå militär utbildning för att vid behov försvara landet. Att bara vissa skulle uttagas ville man inte vara med om. Som motprestation krävde de att extraroteringen först skulle verkställas så att den ordinarie indelta armén i första hand användes vid ett fientligt anfall. Erfarenheterna från lantvärnet fanns säkert i bakgrunden. Situationen blev spänd men efter övertalning gav sig de flesta frivilligt hem. Några vägrade dock att åtskiljas innan de fått tala med landshövdingen och trupper sattes in för att skingra dem. Två personer arresterades.

Även i södra Skåne jäste missnöjet bland de lägre skikten inom bondesamhället, de som skulle få bära bördan av den ökade försvarsberedskapen. Rädslan för ett allmänt uppror spred sig och militär sattes in för bevakning. Kulmen på dessa oroligheter nåddes i juni 1811 då mellan 1.200 och 1.500 drängar samlades vid Torups sätesgård. De tog en del förnödenheter där och förskansade sig sedan vid Klågerups sätesgård. Kommendanten i Malmö major Hampus Mörner ryckte ut med 150 ryttare och två mindre kanoner. Försök att genom övertalning få drängarna att skingras misslyckades och Mörner lät trupperna anfalla. Ett trettiotal av drängarna dödades och flera hundra fördes som fångar till Malmöhus fästning. Totalt ställdes 395 personer inför rätta för delaktighet i händelserna. En tredjedel av fångarna dog av sjukdomar i fängelset innan rättegången. Tjugo dödsdomar avkunnades men endast tre verkställdes. Protesterna mot den nya utskrivningen visade på de spänningar mellan obesuttna och besuttna som fanns inom bondesamhället i Skåne vid denna tid. De hårda maktmedel som användes mot de protesterande drängarna i södra Skåne var extremt hårda och utsattes för kritik redan i samtiden. Kanske spelade Skånes utsatta militärgeografiska läge i det pågående stormaktskriget en roll för agerandet.

I början av Skånes svenska tid hade som redan nämnts planer på att i landskapet uppsätta två infanteriregementen funnits. Detta kom inte att realiseras förrän 1811 då Norra och Södra skånska infanteriregementena sattes upp. Man utnyttjade härvid den oroterade jord som fanns i Skåne och som inte tagits i anspråk för kavalleriregementena. Regementenas områden delade landskapet på mitten och kompanierna fick efterhand huvuddelen av rotarna förlagda till det härad varav kompaniet fick sitt namn. Därmed hade en nödvändig permanent förstärkning av försvaret i Södra Sverige åstadkommits. Uppsättandet av regementena gick relativt snabbt och bägge deltog med en bataljon i fälttågen i Tyskland och Norge 1813-1815.

Inrättandet av nationalbeväringen

Misslyckandena med lantvärnet och förstärkningsmanskapet till trots levde tanken på en värnplikt kvar och på en riksdag i Örebro 1812 framlade den nyvalde kronprinsen Karl Johan en proposition om en nationalbeväring vilket bifölls av riksdagen. Detta innebar att med få undantag, män mellan 20-25 år hade skyldighet att underkasta sig militär utbildning för att i händelse av krig kunna inkallas som en förstärkning av den indelta armén. De första inskrivningarna började på våren 1813. Utbildningstiden var till en början kort, endast 14 dagar och även om undantagen från beväringsskyldigheten var få kunde man till 1872 leja någon annan person i sitt ställe. Beväringen var indelad i fem åldersklasser och det var bara de två yngsta klasserna som övades. Beväringen var indelad i land- och sjöbeväring. Från och med 1813 gjordes årliga mönstringar till beväringstjänsten och rullor gjordes upp över beväringsmännen. Varje inskriven fick ett nummer bestående av ett löpnummer inom kompaniområdet samt kompaniområdets nummer inom riket och inskrivningsåret. I mönstringsrullan fördes också in uppgifter om om yrke samt bedömningar av den inskrivnes status vad gällde hälsa etc.

Ansvaret för beväringens utbildning låg på de ordinarie infanteri- och kavalleriregementena. I Halland uppsattes 1813 Halland bataljon som stam för beväringen och i Blekinge svarade Marinregementet för beväringen. Vid detta regementes indragning 1886 övergick ansvaret till den nyuppsatta Blekinge bataljon.

Efter fälttåget mot Norge inleddes 1815 Sveriges ännu rådande fredsperiod. Tiden fram till omkring 1870 skulle kännetecknas av en allmän stagnation inom försvaret. Varken utbildning, taktik eller vapenteknik utecklades i nämnvärd grad och medelåldern hos de indelta soldaterna steg betänkligt. Den nya beväringens övningstid förblev trots ökningar 1858 för kort för att beväringsmännen skulle uppnå någon egentlig krigsduglighet. Befäl och manskap var egentligen i tjänst en mycket kort del av året och regementet var endast samlat under det månadslånga regementsmötet under sommaren då Ljungbyhed, Tvedöra/Revingehed, Skedalahed och Bredåkra hed fylldes av indelta knektar. Dessa övningshedar med sin särskilda kultur är något unikt för svensk militärhistoria.

Under 1870-talet inleddes en moderniseringsperiod av den svenska krigsmakten. Det frans-tyska kriget 1870-71 gjorde intryck med sina stora arméer av värnpliktiga som förflyttades med järnväg. Övningarna blev mera fältmässiga och bedrevs som större fälttjänstövningar i realistisk terräng. Debatten om en övergång till en ren värnpliktsarmé tog fart men inte förrän 1901 kunde riksdagen fatta de avgörande besluten.

Efter kriget 1870-71 i Tyskland en ny underhållsorganisation som kom att bli mönsterbildande även i Sverige. Underhållet hade dittils organiserats främst genom ett rekvisitions- och magasinssystem. Som ett resultat av 1885 års härordning organiserades moderna trängtrupper och 1894 sattes Wendes trängbataljon upp och förlades 1895 till Landskrona. Övningstiden för beväringen ökades också från 30 till 45 dagar.

1901 års härordning innebar förändringar av organisationen. Av det gamla Västgöta-Dals regemente bildades Hallands regemente med förläggning i Halmstad. Hallands bataljon uppgick i det likaledes nybildade Vaxholms grenadjäregemente.

Av Blekinge bataljon och Smålands grenadjärkår bildades Karlskrona grenadjärregemente med primär uppgift att utgöra infanteribesättning i Karlskrona fästning. Övergången till en värnpliktsarmé innebar också att utbildning skulle bedrivas över en större del av året vilket krävde att även infanteriregementena fick kaserner. Kavalleri-och artilleriregementenas kasernering hade påbörjats tidigare. Det enorma kasernbyggnadsprojektet drog ut långt på tiden och var inte avslutat förrän i mitten av 1920-talet då försvarsbeslutet 1925 gjorde flera av kasernerna överflödiga. De sista att få kaserner var Norra och Södra skånska infanteriregementena och för det södra regementets del skulle Lund blivit stationeringsort. Kasernbygget där avbröts emellertid och regementet fick istället överta ledigblivna kaserner i Ystad. De gamla hedarna behölls länge som övningsplatser sommartid.

1925 års försvarsbeslut fick stora återverkningar på krigsmaktens organisation i området. Den största nedläggningen drabbade kavalleriet. Nedläggningen av Smålands husarregemente, och sammanslagningen av Skånska husarregementet, Skånska dragonregementet och Kronprinsens husarregemente innebar att antalet skvadroner reducerades från 30 till 4. De återstående skvadronerna ingick i det nybildade Skånska kavalleriregementet som dock till dels är att betrakta som en fortsättning av Skånska husarregementet då det nya regementet övertog husarkasernen i Helsingborg, en stor del av personalen etc.

För infanteriet innebar beslutet att Karlskrona grenadjärregemente lades ned men i dess ställe förlades Kronobergs regementes tredje bataljon till Karlskrona. Vid de återstående infanteriregementena minskades också styrkan från tre till tivå bataljoner

Nästa förändring av arméstridskrafterna i området kom 1939 då Kronobergs regementes detachement i Karlskrona drogs in. I 1942 års försvarsbeslut låg upprättandet av pansartrupperna som ett självständigt truppslag. Samma år omvandlades Skånska kavalleriregementet till Skånska pansarregementet förlagt till K2:s kasern i Helsingborg. Antalet arméförband i området ökades i övrigt kraftigt genom att de ordinarie förbanden ålades att sätta upp ytterligare förband. Dit hörde de så kallade dubbleringsförbanden som erhöll det ordinarie regementets nummer plus 30. Hallands regementet satte således upp dubbleringsregementet I 46. I vissa falla erhöll dessa egna namn. Södra skånska infanteriregementets dubbleringsregemente I 37 fick namnet Malmöhus regemente. Av de luftvärnsförband som började sättas upp i Malmö 1939 bildades 1942 ett självständigt förband under namnet Skånska luftvärnskåren.

1945/46 återuppsattes Skånska kavalleriregementet med förläggning i Helsingborg. Skånska pansarregementet flyttade därvid till nya kaserner i Hässleholm. Det skånska kavalleriets saga var dock snart all och regementet drogs in redan 1952. En lång kavalleriera i Skåne var därmed slut. Traditionerna fördes vidare av Skånska pansarregementet som 1963 fick det återuppståndna namnet Skånska dragonregementet.

Genom 1958 års försvarsbeslut ökades arméns mekanisering genom omvandlingen av flera infanteriregementen till pansarregementen. Norra och södra skånska infanteriregementena blev pansarregementen 1963. Södra skånska regementets omvandling hade dock påbörjats redan 1942 då regementets ursprungliga fältförband motoriserades och blev 7 motorbrigaden. Från 1949 utbildade regementet pansarinfanteridelarna till två pansarbrigader.

Med 1968 års försvarsbeslut inleddes en nedrustning av försvaret som successivt har minskat antalet arméförband i området. Listan ser ut som följer

2000 Hallands regemente