Under medeltiden skötte borgmästare och råd, valda av borgerskapet städernas administration. Med 1619 års svenska stadslag började en utveckling mot en hårdare statlig styrning av städernas förvaltning. Borgmästare och rådmän blev statliga ämbetsmän som hade den dubbla uppgiften att vara domare i rådhusrätten och vara förvaltningsmyndighet i staden. Denna senare funktion benämndes magistrat.

Magistraten förvaltade bland annat stadens jord, skjuts- och gästgiveri, ansvarade för utskrivning av soldater, uppbörd av skatt samt tillsyn över handel, hantverk, stadsplanering, ordningsväsende och fattigvård.

Borgerskapets organ för överläggningar med magistraten var den allmänna rådstugan och stridigheter mellan borgerskapet och magistraten förekom ofta. Under 1700-talet ändrades benämningen från allmän rådstuga till stadens äldste.

Efter kommunalreformen 1862 överfördes flera av magistratens uppgifter den valda beslutande församlingen stadsfullmäktige och dess förvaltningsorgan. Under magistraten lydde även i fortsättningen skatteuppbörden, indrivningsverksamheten, auktionskammare etc. Efterhand överfördes allt fler av magistratens uppgifter till andra myndigheter och den upphörde helt med utgången av år 1964.